”Alla som kan skrädderi ett steg framåt”, beordrade officeraren i staden Erzurum 1945. Min pappa gick ett steg framåt och uppmanade samtidigt min morbror Mikael och Georgis Barhanko göra desamma. Georgis tvekade först genom att säga: ”Men Ibrahim jag kan inget om skrädderi, hur skall det gå till?”

Min pappa sade att han avgör vem kan och inte kan skrädderi. En överste närmade sig och frågade min pappa vad han kunde sy. Min pappa som var den bästa skräddaren i hela sydöstra Turkiet svarade att med stolthet syr han kostymer, kappor, skjortor, klänningar, kjolar, gardiner; allt. ”Följ med mig” beordrade översten min pappa och de andra två.

Bland alla tusen inkallade militärer var min pappa den enda skräddaren. Översten öppnade syateljén och min pappa såg ett berg av tyg och splitter nya symaskiner och all utrustning som behövdes. Min pappa såg direkt att detta var deras räddning i den gamla armeniska staden Erzurum, som är Turkiets Sibirien. Temperaturen sjunker till minus 30 grader under vintern. De flesta kristna skickades till dessa områden för att göra militärtjänstgöringen.

Min pappa kollade allt som fanns i ateljén och vände sig och sade till Mikael: ”Du skall klippa” och till Georgis: ”Du skall stryka” och ”så skall vi göra vårt, detta Tyberg tar aldrig slut”.

Ateljén var nybyggd och den var varm och skön. Redan dagen efter kom många överstar för att be att få ändringar i sina uniformer. Den ena hade för långa och den andra för stora osv. Alla bad att få dem ändrade så att de satt perfekt på deras kroppar. Dessa uniformer var skickade från olika europeiska länder och måtten passade inte för turkar.

Redan från dag ett fick min pappa allas respekt för att officerarna var mycket nöjda med sina uniformer.

Min pappa och hans kompisar slapp nu allt elände som hade att göra med att springa, träna, vakta och det viktigaste att slippa; att förnedras. Varje gång min pappa hörde att det fanns andra inkomna kristna så gick han till kommendanten för att få in dem i ateljén. Kommendanten tyckte mycket om min pappa. Min pappa skickades hem till honom och hans hustru som hade en ny Singer symaskin hemma. De fick kjolar, klänningar, gardiner sydda och pappa var mycket respekterad av hustrun. I det här fallet var det kommendantens hustru som bestämde var min pappa skulle vara och arbeta.

Hon tillagade dagligen kycklingar till min pappa och de andra. Hon hade dessutom tjänarinnor hemma.

En dag kom en av pappas medarbetare till pappa och berättade om två kristna läkare som behandlades väldigt illa av militärer och hånades genom att vakta och tvätta toaletter dygnet runt. Min pappa gick direkt till kommendanten och begärde att få dessa två läkare till syateljén. Kommendanten svarade min pappa att detta var omöjligt för att den ena var grek, Yorgo, och den andra är en armenier, Aram. Dessa är redan opålitliga och måste behandlas utefter det. Han varnade min pappa att även han kunde råka illa ut ifall han skulle umgås med dem.

Min pappas första fru var en armenier, så han kunde historien om folkmordet och hur turkarna hatar armenier. Min pappa var besviken och kunde inte sova och äta under flera dygn för att han visste hur dessa läkare kränktes och misshandlades dagligen.

Efter några dagar kallade kommendanten till sig min pappa för att han skulle gå hem till honom. När pappa kom hem till kommendantens hustru såg han olika tyger för klänningar till hela familjen inklusive svärmodern. Han förstod att de skulle ha ett bröllop och kommendantens hustru ville ha den bästa festklänningen för sig, sin mor och sina flickor. Min pappa sa öppet till henne att han inte hade lust ock ingen fantasi och ork.

Kommendantens hustru frågade: ”Varför Ibrahim, varför?”

Min pappa svarade: ”Jag har två läkare som behandlas väldigt illa och din man sa att han inte kan hjälpa mig. Därför har jag ingen lust eller ork att arbeta.”

Hustrun skickade direkt en av militärerna med bud till kommendanten och bad honom att komma hem med detsamma. Kommendanten kom hem och frågade vad som var så viktigt att hon inte kunde vänta till kvällen.

Kommendantens hustru utbrast:

”Hur kan du neka mäster Ibrahims vilja? Hur kommer det sig att du inte respekterar dessa duktiga människor? Du har tusentals odugliga människor här men du låter två läkare städa och vakta toaletter.”

Hon fortsatte: ”Du skickar hem Ibrahim att jobba här hela dagen med mig. Du har inte det minsta oro. Skulle du våga skicka en muslim till mig hela dagen? Nej, du vet själv hur opålitliga de är.”

Hon lade till: ”Ibrahim och hans kompisar kan du lita på hela tiden; de är dugliga, pålitliga och kreativa i allt. Du kommer inte hem ikväll om du inte genomför Ibrahims vilja. Nu kan du också gå tillbaka, Ibrahim. Jag kan inte acceptera att du skall sy våra festkläder när du är ledsen och olycklig.”

Min pappa gick tillbaka till syateljén. Efter en timme kom de två läkarna Yorgo och Aram för att jobba där. Min pappa var mycket lycklig och bad kommendanten att få åka till dennes hustru. Min pappa tackade först hustrun och började sedan jobba hårt för att sy klart allt de behövde till bröllopet.

Min pappa hade lärt sig skrädderiyrket av prästen Suleyman Maksimousa som i sin tur räddades av missionärer under folkmordet. Prästen hade lärt sig yrket hos missionärerna i Aleppo. Kommendanten, hustrun och hennes döttrar var de finast klädda under bröllopet och alla frågade var hon hade köpt kläderna.

Min pappa var jättenöjd för nu var syateljén fylld med assyrier, greker och armenier och med en kommendanthustru som beskyddare. De fick bra mat och bra behandling och det viktigaste; de slapp att förnedras eller förödmjukas för att de var kristna.

En kväll blev kommendantens ende son stucken av en skorpion och pojken blev snabbt livlös hemma. Hela det kristna gänget fanns i syateljén. En militär kom in och beordrade de båda läkarna att komma snabbt till kommendanten som sade: ”Min pojke är stucken av en skorpion. Nu får ni rädda honom snabbt, annars skall jag dräpa er om det händer honom något.” Kommendanten var chockad och hade svårt att tala.

Yorgo sa till Aram att gå och hämta medicin från kasernen medan han själv satt i bilen på väg till kommendantens hus. Yorgo såg hur pojken var genomblöt och att alla grät för att pojken var livlös. Yorgo körde ut alla och började behandla pojken och efter en stund anlände Aram med medicinen.

Skorpiongiftet hade verkat länge men Yorgo hade behandlat skorpion bett tidigare så han var specialist och väntade på små svar från pojken om han skulle överleva.

Båda läkarna var kvar hela kvällen fram till morgonen då pojken började ge livstecken.

Yorgo var nu säker på att pojken skulle överleva, men behövde under en vecka ge honom vård och mediciner dygnet runt. Aram och Yorgo turades om dag och natt tills pojken blev helt frisk.

Kommendanthustrun var hela tiden tacksam och visade öppet att hela landet var inte värt ett skit utan de kristna. När det var dags för min pappa att gå hem efter två års tjänstgöring, gick han till kommendanthustrun för att säga adjö. Kommendanthustrun hade hört allt om förföljelserna mot kristna av min pappa. Hon hade empati och medkänsla. Hon hade packat den nya symaskinen för att ge min pappa. Hon sade: ”Tack Ibrahim för allt, jag vill att du accepterar denna gåva från mig. Jag led med dig hur staten konfiskerade all egendom ni hade genom straffskatter 1942. Jag skäms på hur mitt land behandlar er. Jag lovar dig Ibrahim, jag kommer alltid att hjälpa de kristna och icke-muslimerna så länge min man är kommendant i armen.”

En av anledningarna till att icke-muslimer kunde överleva i muslimska samhällen är att vi var produktiva, kreativa, dugliga och okorrumperade.

Under 1950-talet blev min pappa sjuk i tuberkulos och han blev snabbt uppmanad att lämna familjen och söka vård i Istanbul. Han tog sig till sin kompis, Dr. Yorgo, som jobbade på Balikli Rum Hastahanesi. Han fick den bästa vården under flera veckor och överlevde sjukdomen trots att många dog under denna tid.

Min pappa hade inte kunnat finansiera denna vård utan Dr. Yorgo. Solidariteten var oförglömlig för icke-muslimerna.

Özcan Kaldoyo