Förra helgen anordnade Hrant Dink stiftelsen en konferens om den ekonomiska och sociala historian om Mardin med omnejd. Bland deltagarna fans även Tuma Celik som är känd från Davronoye rörelsen. Tuma Celiks inlägg handlade om Assyrierna i Hakkari, i sydöstra Turkiet. Rubriken på Tuma Celiks inlägg var ”Nasturianerna 1924”. Men av någon anledning använde Tuma Celik en terminologi som överensstämmer med den turkiska officiella linjen. Den turkiska officiella linjen har alltid gått ut på att skuldbelägga kristna och påstå att kristna var upproriska och förrådde landet. Därför tvingades statsmakten till deportationen av kristna från sina hemtrakter. Tuma Celik svamlade i tio minuter och kom med felaktiga uppgifter något som uppmärksammades av historikerna på plats.

Tuma Celik är en märklig historia. När Davronoye uppstod i mitten av 1990-talet var han en av hjärnorna bakom rörelsen. Davronoye rörelsen som då hette GHB, Gabo Dhritho d`Bethnahrin stoltserade sig med att föra en väpnad kamp för sin sak. Under många år uppgav Tuma Celik att han inte kunde resa till Turkiet pga. sin politiska verksamhet. Men för några år sedan florerade på internet där Tuma Celik sitter i en restaurang i Turkiet och dricker Raki. Det har även framkommit uppgifter att han har haft kontakt med Turkiska regeringsman vid flera tillfällen. Hur kommer det sig att Tuma Celik är ena stunden en jagad man i Turkiet och andra stunden sitter och dricker turkiska nationella spriten Raki i landet?

Nu verkar Turkiets portar vara vidöppna för lögnaren Tuma Celik. Den som kan turkiska kan lyssna på Tuma Celik på följande länk http://www.acsatv.com/?p=1303

Vad gäller det som hände i Hakkariprovinsen kan vi hänvisa till historiskkällan nedan som kommer från Seyfoforskaren Jan Bethsawoce

 

Natonernas Förbund

C. 799. 1925. VII

Meddelande till Rådet

11/479 C9/25888

 

 

Geneve, 11 december 1925

 

 

GRÄNSEN MELLAN TURKIET OCH IRAK

En kaldeisk-katolsk prästs anteckningar, förmedlade av Union Catholique d´Etudes Internationales (Katolska förbundet för internationella studier).

Följande rapport finns med bland de meddelanden som inkommit från icke-officiella internationella organisationer. Den har författats av abbé Paul Bedar, kaldeisk präst i Zakho, och överlämnas till Rådet som information på initiativ av den brittiska delegaten.

RAPPORT OM DE AV TURKARNA NYLIGEN GENOMFÖRDA DEPORTATIONERNA AV KRISTNA ASSYRO-KALDEER FRÅN ZAKHO

Det rör sig om kristna, bosatta i ett tjugotal byar i Goyaneområdet i distriktet Zakho. Detta område utgör just den omstridde zon på ömse sidor av den aktuella turkisk-irakiska gränsen, som både turkar och engelsmän gör anspråk på. Ottomanska * trupper vistades i trakten sedan året innan – deras uppgift var att inkräkta på irakiskt område.

I september 1925 sätter sig dessa trupper plötsligt i rörelse, skär av de kristna byarna, omringar dom och för bort massor av invånarna mot Anatolien. Vissa europeiska tidningar rapporterade tvivlande om händelsen. Turkarna förnekade händelsen, t o m formellt, med vilseledande fräckhet; men den välinformerade engelska pressen återgav händelsen mycket ingående och exakt. Vi väntade bara på att nyheten skulle bekräftas eller dementeras av inhemska källor, när plötsligt två brev kom från själva Zakho, som fullständigt bekräftar katastrofen och återger den i all dess brutalitet. Här följer de viktigaste avsnitten av dessa två brev. Det är en anförvant och vän till mig som skriver. Det första brevet, av den 26 september 1925, står det:

“Kära pastor Bedar!

Jag vet inte om ni i Paris har reda på den katastrof som drabbat de kristna bergsborna här. Så här var det: I juni i år lät den turkiska befälhavaren för styrkorna i Goyani arrestera den kaldeisk prästen i byn Marga, fader Benyamin. Han sändes i bojor till Gezira. Under färden slet man den arme prästens kläder i stycken, och hans skägg rycktes bort. Från Gezira skickades han vidare mot Mardin. Vi fick höra att han höll på att dö av svält. Turkarna gav honom inget att äta och han var tvungen att med utsträckt hand tigga av förbipasserande för att få några brödsmulor. Vi har fått veta, att han på detta sätt släpades ända till Omid/Diyarbakir, där han kastades i en vidrig fängelsehåla. Om han alltjämt lever eller är död, vet jag inte.

Den turkiska befälhavaren sa till de kristna här, att fallet med den bortförde prästen var politiskt, och att de själva inte hade något att frukta. Med hjälp av försäkringar och heliga löften lyckades turkarna till sist invagga de stackars kaldéerna i säkerhet.

Så för några dagar sedan spred de kemalistiska trupperna plötsligt ut sig i området, omringade våra kristna bergsbyar och förde bort befolkningen intill sista invånaren. Det blev en förfärlig villervalla, barnens och kvinnornas rop steg mot himlen. De flesta fördes bort i sina nattkläder. En del barn föll döda till marken, tillintetgjorda av skräck, andra knuffades hit och dit – oredan var total. Det var hjärtslitande att höra småbarnen gråta efter sina föräldrar i mörkret. Till sist var byarna genomsökta och helt avfolkade. Det säger sig självt, att turkarna tillsammans med människorna också förde med sig alla deras ägodelar: boskap, saker, livsmedel, osv, och lämnade boplatserna fullkomligt plundrade.

Över 8. 000 kristna släpade de med sig. Men som ni vet är trakten mycket bergig och helt skog bevuxen, och många av dem som fördes bort flydde från fienden och räddade sig till oss i Zakho, på den irakiska sidan. Andra undkom under senare etapper, men nådde fram till oss i ett tillstånd av den mest beklämmande utblottning och utmattning – en del av dem var nästan nakna, andra hade inget ätit på två eller tre dagar. När jag skriver detta har nästan en fjärdedel av de bortförda kaldéerna flytt under deportationen och nått fram till Zakho. De som undkommit säger att fångarnas tillstånd är hjärtskärande. Jag skriver till er igen om ytterligare flyktingar dyker upp.

Fader, bed för dessa arma drabbade. Nyheterna om de bortförda och åsynen av de räddade krossar våra hjärtan. Aldrig såg vi något så bedrövligt.“

Några dagar senare fick jag emellertid det andra brevet, daterat den 21 oktober, som kompletterade det första. Min anförvant säger där:

“Allt som jag skrev i mitt första brev om deportationen av våra assyro-kaldéer från Goyanbergen, är fullkomligt och bokstavligen sant. Min berättelse var mycket summarisk; här följer nu ytterligare detaljer, både om dem som lyckats undkomma och om den beklagliga situationen för dem som fortfarande är i turkarnas händer. Flyktingarna har lyckats rädda sitt skinn, men lever nu utspridda runt Zakho, helt utblottade, nära döden av svält och kyla, utan tak över huvudet, utan kläder och utan mat p g a den fruktansvärda dyrtid, för att inte säga svält, som råder här. Skörden på slättlandet här uteblev nämligen nästan helt detta år p g a  gräshopporna, så att vi andra här på slätten inget kan göra för att hjälpa dessa stackare. Engelsmännen och den irakiska regeringen har hittills försett den med det nödvändigaste. Men vad kan regeringen ensam göra för dessa tusentals drabbade, som saknar allt? Vår regering har själv stora bekymmer detta år, ty skörden har slagit fel i hela Mosulområdet, landets kornbod.

Gräshopporna har förtärt allt, och statens inkomster har nästan helt uteblivit detta år. Allt har redan blivit mycket dyrare och vi hyser de största farhågor. Dessa tusentals flyktingar är alltså dömda att gå under av svält och elände. De tycks vara uppemot 4. 000 – mer än hälften av de deporterade lyckades undkomma sina väktare och ta sig till irakiskt territorium.  De som fortfarande är i inkräktarnas händer är mest kvinnor och barn; deras situation är helt enkelt beklämmande, säger de som undkommit.

En av dessa berättar: När alla som förts bort från våra byar samlats ihop och blandats samman, överlämnade den turkiska befälhavaren oss åt en eskort, och jag tror inte det kan finnas värre människor i hela världen än dessa. Jag kan omöjligen föreställa mig, att det kan finnas människor, som är grymmare, mer omänskliga och brutalare än dessa väktare. De tvingade oss alla att gå hela den första dagen, även åldringar på 70 år och småttingar på fem år. Jag har svårt att tänka på dessa små, minnet plågar mig. Att se dem gå i tio timmar i dessa branta berg, att se dem knuffas och skuffas, kastas eller släpas på marken av dessa barbarer! Jag vände helt enkelt bort blicken, för jag kunde inte uthärda denna ohyggliga syn. Men mina öron kunde inte undkomma, jag kunde inget göra för att slippa höra barnens gråt. Deras skrik, snyftningar, deras uppgivna joller – sannerligen, allt detta gick mig hört till sinnes! Och hela denna förfärliga vandring utan vare sig mat eller dryck, slagna och piskade av turkarna.

Mörkrets inträde gjorde slut på den första dagsmarschen. Våra väktare fäste oss samman i en enda hög, runt omkring oss var öppen mark. Så sammankallades muslimerna (kurder) som bodde i byn där vi stannat. Nu skulle de få delta i en människomarknad. När byborna samlats, satte våra väktare igång att ordna oss, visa upp oss och demonstrera oss som riktiga handelsvaror inför köparna. Först såldes de nåpaste barnen och de vackra kvinnorna till höga priser, sedan sjönk priserna i takt med att byborna fick vad de behövde. Till sist såldes barn för en madjidi (fem kronor).

Några såldes för en rock, andra för en korg vindrovor eller en höna. Denna människomarknad innehöll obeskrivliga scener. Man kunde se ett barn säljs medan modern lämnades kvar för att föras bort dagen därpå – varvid den arma modern kastar sig till marken och sliter sitt hår. När barnet förs bort springer hon efter och ropar hans namn, barnet vänder sig om och brister ut i gråt, men kan inte undkomma barbarerna. Och snart får de bukt med bägge: med hjälp av käppar och gevärskolvar får de tyst på barnet och tvingar tillbaka modern. På den andra sidan utspelas en annan, lika grym scen, när en man brutalt skiljs från sin hustru som sålts till en av kurderna i byn, medan han hålls kvar för att föras bort från sitt land.

Gud besparade mig åsynen av ytterligare fasor, ty redan samma natt lyckades jag överlista de vild sinta vaktposterna och fly, men vad jag sett under dessa tjugofyra timmar räckte för att göra mig gråhårig inom några veckor.“

En annan fånge, som flydde på deportationens femte dag, får här fullfölja berättelsen om de grymheter turkarna begått mot de stackare som förts bort:

“Vi var på väg sedan fem dagar. Men jag kan inte begripa hur vi stod ut, hur vi hade klarat av dessa fem mördande dagsmarscher. Allt jag vet är att en tredjedel av oss dukade under så att landsvägen var täckt av deras döda kroppar. Ty vi gick hela tiden på fastande mage – turkarna gav oss inte en matbit att äta. På kvällen efter avslutad dagsmarsch stannade vi vid någon muslimsk (kurdisk) by. När vara vakter förevisat oss för spekulanterna och stoppat på sig de pengar de fått när de sålt några barn och unga kvinnor, fick resten av oss en kvart på oss att försöka tigga till oss lite bröd. Men oftast visade sig byborna vara helt fanatiska och stötte bort oss med avsky – det hände t o m att de överöste oss med skymford och slag. När kvarten var till ända, samlade man ihop oss igen.

Natten tillbringades under bar himmel, trots att en iskall vind blåser i området. Ingen av oss kunde få en blund i sömnen. Allt man hörde var de arma fångarnas suckar och jämmes över dagens vedermödor och nattens kyla. Redan i gryningen återupptogs marschen – ehuru de flesta nu kröp eller släpade sig fram snarare än gick, de var helt slut, ty bortförandet hade kommit så plötsligt att hälften av oss var barhuvade och barfota, så att huvudet brusade i den isande blåsten och fötterna mest liknade klumpar – så till den grad hade de svällt upp av det ständiga trampandet i vägens grus. Och alltid med tom mage. De enda som då och då fick något att äta av vakterna var några unga kvinnor, som de sedan utsatte för sådana nedrigheter, att jag inte kan tala om det.

Törsten plågade oss lika mycket som hungern. Våra i nävor var uttorkade av umbäranden, trötthet och ångest; vår törst var obeskrivlig. Aldrig lät turkarna oss släcka vår törst. Det hände t o m att dessa barbarer, just när vi närmade oss en bäck eller en källa, plötsligt tvingade oss att ta en annan väg och drev iväg oss i en riktning där vi icke kunde vänta oss att finna något vatten. Drivna av hunger och törst klängde vi oss upp i träden längs vägen för att repa av blad som vi slukade – de fick tjäna som både mat och dryck.

Andra gånger gav vi oss på vilda örter eller åkrarnas växter för att dämpa hungern, som gjort oss liksom galna. Plågade av detta gisset tappade åtskilliga av oss faktiskt förståndet och yrade som febersjuka. Mer döda än levande släpade sig folk fram längs vägen, men ve dem, som sackade och blev efter! Dem slog vakterna skoningslöst ihjäl. Så dog de alltså under marsch, eller snarare i språngmarsch, efter att förgäves ha kämpat för livet. För övrigt kan jag för min del inte tro att någon av de våra som jag såg på slutet, kan överleva sin utmattning; aldrig kommer de att återse sina fäders hem.“

Ja, käre pastor Bedar, så berättar rymlingarna, och alla deras berättelser liknar och stöder varandra, samtidigt som de kompletterar varandra. Bed mycket för dessa hårt prövade människor! Försök att göra deras olyckor och kritiska belägenhet känd därborta i Europa. På återseende och lev väl!

Det är slående, att det som berättas av de assyro-kaldéer som bortfördes i september 1925 stämmer helt överens med vad som berättas av de armenier som deporterades 1916. När jag läser de anteckningar jag själv gjort i samband med denna omfattande deportation, där jag samlade vittnesmål direkt från offren, finner jag där samma grymheter, samma skändligheter. Till det som berättats av de assyro-kaldeiska flyktingarna själva, hade jag kunnat foga ytterligare vidrigheter och plågsamma detaljer. Men vid närmare eftertanke har jag bestämt mig för att inskränka mig till deras egna, ganska knapphändiga redogörelser, i förvissningen om att offrens egen stämma är mer vältalig än allt vad jag skulle kunna säga.

En enda sak återstår att fram hålla: ingen av dem som gått igenom sex eller sju dagsmarscher kommer att överleva sina umbäranden och återse sitt hemland – det bekräftas helt av vår sista sagesman. Detta är också precis vad turkarna syftar till, ty de vill krossa de kristna med hjälp av deportationer, som väcker mindre uppseende än stora blodbad. De låtsas vilja sätta stopp för de kristnas påstådda förrädiska planer; i själva verket avser de med dessa förflytningar från en plats till en annan att helt enkelt göra slut på dessa människor, att utplåna dem – och de lyckas bara alltför väl! De gamla ottomanerna var inte lika utstuderade i sin grymma skaraktighet. Nu kan åtgärderna se oskyldiga ut men vara fruktansvärt effektiva. Över 1. 000 000 armenier fördes bort under det stora kriget; alla gick de under och deras kranier finns ännu utspridda över de mesopotamiska slätterna. Jag minns i detta sammanhang en armenier som deporterats från Erzurum; vid ankomsten till Zaxo/Zakho, år 1916, sa han till mig: Fader, vi var 16. 000 som fördes bort från Erzurum – se själv vad som återstår av oss! När den armeniska karavanen från Erzurum så tågade över bron, gjordes en officiell räkning: av de 16. 000 som förts bort återstod bara 400 stackare, nästan alla döende.

Dagen därpå tvingades de på marsch mot Mosul. Jag var själv närvarande. Ett tjugotal av dem kastade sig över mig, besvor mig att ta hand om dem och inte släppa iväg dem, medan de skrek att de annars helt visst skulle duka under på landsvägen. Men vem kunde vid den tiden försvara eller skydda armenier? Det var lika med högförräderi. Så krossades armenierna.

Nu när inga armenier längre finns, angriper turkarna de sista representanterna för den kristna tron – i våra trakter assyro-kaldéerna. Redan förra sommaren, i september 1924, blev över 20. 000 assyro-kaldéer i Tiyyaridistriktet plötsligt överfallna av en betydande turkisk truppstyrka. När de inte längre kunde hålla stånd flydde de mot Mosul, och tog sin tillflykt till grottor, där många av dem dog av svält och umbäranden när vintern kom.

Ett är säkert: assyro-kaldéerna är helt utlämnade åt de nya turkarna. Om inte de europeiska staterna till sist gör slut på dessa vidrigheter, dessa kemalistiska plundringar; om, säger jag, västmakterna överger de sista resterna av det ärorika assyriska folket och lämnar dem i grymma turaniernas våld – ja, då kommer världen snart att få se att inte en enda av dem längre finns kvar, och att hänryckta turkar med hugg och slag lyckats krossa en kristenhet som blomstrat i detta ryktbara land i nästan två årtusenden.

Fader Paul Bedar

Kaldeisk präst i Zakho

Paris, 20 november 1925

* bör vara turkiska.

 

Dokument nr.  11

Telegram

Kungliga Telegrafverket

D. N:o 219/281, Br. HP, AFD. 33, Mål 13

19 november 1925

Undén utrikesminster Stockholm

Har mottagit följande telegram [från] Laidoner [jag citerar] citat

”Mosul den 16 november efter utredning på plats har jag äran att för det första delge er nedanstående information om att turkarna har utfört deportationer av kristna som faktist är flyktingar i Zakho-regionen. Varje dag kommer det fram nya vittnesmål från flyktingar. Tvång och våld tvingar invånare att lämna byarna. Turkar har begått brott ohyggligheter massakrer mot den kristna befolkningen. Omöjligt att fastställa den verkliga orsaken bakom deportationerna utan att ha tillgång till en förklaring från den turkiska sidan har likväl klart och tydligt kunnat konstatera att alla kristna var tvungna att lämna sina bostäder.

För de som anländer till Irak saknar försörjningsmöjligheter då de lämnade all sin egendom i byarna. För det andra hade turkiska myndigheter lagt till sig med ovanan att skicka militära poster och patruller till byn Nuzur. På besök i Nuzur och andra områden vid gränsen kunde vi konstatera det faktum att Nuzur är beläget söder om Bryssel-linje enligt uppgift. Kartorna är inte exakta. Brittiska myndigheter har meddelat mig om deras intention att installera en post i Nuzur. [Jag] har faktiskt givit dem rådet att lämna alla poster på plats till rådets sammanträdet som tillåter mig, att ge er råd till er om möjligt uppmana turkarna att inte installera militära poster eller sända patruller söder om bryssellinjen under samma tidsperiod.

Efter personlig undersökning på plats ska det bekräftas att byarna Sinat, Dershish, Nuzur, Sul-rusi, Hurki [och] Arush som då och då har fått besök av turkiska patruller är belägna söder om Bryssel-linje har likaledes kunnat konstatera att ingen turkisk post befinner sig söder om linjen.

För det tredje kan turkiska försäkran beträffande överflytningen av brittiska flygplan över regionen norr om Bryssel-linje härröra från fakta att turkarna kanske anser att linjen passerar söder om de ovannämnda byarna och att brittiska flygplan faktiskt flög över byarna.

För det fjärde innan gränsfrågan definitivt kommer att avgöras anser jag att incidenterna som antyds under två och tre är oundvikliga och kan följaktligen inte påverka hur motståndarna tar beslut i rådet. Istället kan deportationerna av kristna få följder som förtjänar uppmärksamhet från rådet.

Laidoner”

(Slutcitat)

Tror att ni vill sprida detta telegram till medlemmarna i rådet inklusive den turkiska regeringen. Rådfråga också representanterna från Spanien och Uruguay.

Avenol

 

Telegram 10 december 1925

Vid rådets september möte beslöts att utsända estniske generalen Laidener till Mosul för undersökning av gränsoroligheterna. I avvaktan på rådets definitiva beslut om gränsen mellan Irak och Turkiet. I nu publicerad rapport framhålles att incidenter som ägt rum vid gränsen under sommaren och hösten varit obetydliga och oundvikliga så länge som gränsfrågan inte har reglerats. Däremot framhålles att ungefär 3000 kristna flyktingar anlänt från turkiska området och att detta antal ökas varje dag.

Av förhör som hållits med flyktingarna framgår att dessa fördrivits av Turkarna efter upprörande grymheter och att de anlänt till Irak i ytterligt nödställd belägenhet. Orsaken till dessa deportationer är det omöjligt att uttala sig om utan att höra Turkiets förklaring och utan undersökning norr om Bryssellinjen, vilket inte varit möjligt på grund av turkiskt motstånd mot att utsträcka generalens uppdrag till att omfatta enkät även norr om Bryssellinjen.

Boheman

 

Telegram 16 december 1925

Kompletterande rapport från general Laidener som nu publicerats rörande deportation av kristna från området norr om Bryssellinjen.

Däri konstateras att den 1 november var flyktingarnas antal 2800, men att detta antal nu måste vara över 3000 då varje dag nya flyktingar anländer till Irak. Flyktingarna är i fullständigt utblottat tillstånd. Enligt av generalen och hans medlemmar upptagna vittnesbörd framgår att turkiska soldater under ledning av officerare trängt in i byarna norr om Bryssellinjen redan i mars så gott som omedelbart efter undersökningskommissionens avresa samt sedermera ofta återkommit.

I början hade soldaterna nöjt sig med att begära pengar men sedermera fordrat boskap, spannmål och invånarnas kvinnor. Kvinnorna har varit särskilt utsatta och ofta hade deras män, då de trätt emellan, blivit massakrerade. Samma öde mötte dem som på något sätt motsatt sig de turkiska soldaternas brutalitet. Rapporten innehåller noggrann dokumentation av de turkiska soldaternas begångna övergrepp.

Boheman

 

Telegram 16 december 1925

I rådsrapport som i eftermiddag framläggs föreslås att rådet, grundade sig på slutsatserna i den till Mosul utsända undersökningskommissionens rapport, skall besluta att gränsen mellan Turkiet och Irak bestäms i enlighet med den i Bryssel, oktober 1924 fastställda demarkationslinjen.

Brittiska regeringen anmodas att underställa rådet ny traktat med Irak varigenom placeringen av den nuvarande mandatregeringen fastställes till en tidsperiod på 25 år.

Så snart det, eller inom sex månader från dagens datum, konstaterats av rådet att detta villkor blivit vederbörligen uppfyllt, blir rådets beslut rörande gränslinjen definitiv.

Vidare anmodas brittiska regeringen att i egenskap av mandatmakt underställa rådet de administrativa åtgärder som vidtagits för att garantera kurderna lokalt självstyre, samt att så troget som möjligt följa undersökningskommissionens rekommendationer rörande amnesti, minoritetsskydd och kommersiella åtgärder.

I rapporten ges frågan först historisk behandling inför rådet, varvid särskilt framhålles gjorda medlingsförsök. Vidare påpekas att det inom undersökningskommissionen diskuterats två speciella lösningar, nämligen att tilldela Irak hela området söder om Bryssellinjen eller utökning av området efter en linje som huvudsakligen följer lilla Zab, men att undersökningskommissionens medlemmar efter inhämtande av övriga rådsmedlemmars mening, med undantag för parterna, stannat för förstnämnda lösning, såsom mest ägnad att fullgöra uppgiften, anförtro rådet enligt artikel 3 Lausannetraktaten.

Vidare framhålles den vikt undersökningskommissionen fäst vid mandatets bibehållande samt understrykes att rådet på grund härav inte kunnat göra Bryssellinjen definitiv förrän full visshet vunnits och att detta villkor uppfylles.

Boheman